Diagnos av tandköttsretraktion

Medan det hos ungdomar ofta är de mittersta framtänderna i underkäken som drabbas, har vuxna oftare tandköttsretraktion på sidotänderna i överkäken.

En egen bedömning av tandköttet, till exempel hemma framför spegeln, är otillräcklig för en korrekt bedömning. Utan en klinisk undersökning på tandläkarmottagningen är det inte möjligt att fastställa orsaken till att tandköttet har dragit sig tillbaka.

Endast en korrekt klinisk undersökning på tandläkarmottagningen med en så kallad tandköttssond (parodontal sond) kan ge information om huruvida tandköttet är friskt, om det finns tandköttsinflammation (gingivit) eller om en sjukdom i tändernas förankring (periodontit) redan föreligger.

Vid tandköttsretraktion skiljer man mellan fyra svårighetsgrader, eftersom behandlingsmöjligheterna också kan härledas från dessa.

En enkel retraktion föreligger när tandköttskanten ännu inte har dragit sig tillbaka ända till den rörliga munslemhinnan. Vid den andra svårighetsgraden har retraktionen redan nått in i den rörliga slemhinnan. I båda fallen är det möjligt att korrigera tandköttskanten med ett kirurgiskt ingrepp.

Eftersom käkben mellan tänderna redan har brutits ned vid svårighetsgrad 3 och 4, kan tandköttsretraktioner där inte heller korrigeras helt med kirurgiska åtgärder.

Den basala parodontala undersökningen görs för att snabbt fastställa om det finns några tandköttsproblem. På ett enkelt sätt kan man då konstatera gingivit eller upptäcka periodontit.

Med en tandköttssond (parodontal sond) mäts penetrationsdjupet vid tandköttskanten försiktigt och på millimetern exakt på utvalda ställen.

Efter denna korta undersökning görs ytterligare utredningar endast om man har hittat tecken på nedbrytning av tandens förankring. Dessa utredningar omfattar ett så kallat parodontalstatus samt ytterligare röntgenbilder.

Vid den kliniska undersökningen med tandköttssonden (parodontal sond) mäts sondens penetrationsdjup i tandköttsfickan på millimetern exakt på upp till sex ställen per tand. Närmare bestämt mäts avståndet mellan tandköttskanten och botten av tandköttsfickan. Detta kallas sonderingsdjup. På friska ställen är sonderingsdjupet högst 3 mm. På ställen där tandens förankring redan har brutits ned till följd av tandköttsretraktion är sonderingsdjupet dock också bara några få millimeter.

Dessutom registreras käkbenets höjd (fästenivå) på millimetern exakt i ett så kallat parodontalstatus. Ett parodontalstatus är oumbärligt för diagnos och behandlingsplanering vid tandköttsretraktion. Parodontalstatuset kan registreras online kostnadsfritt och användas vidare på vilken tandläkarmottagning som helst: www.periodontalchart-online.com.

Diagnosen tandköttsretraktion kan i vissa fall bekräftas säkert först med de röntgenbilder som krävs för detta. Valet av de röntgenbilder som behövs för att diagnostisera tandköttsretraktion görs först efter att den kliniska undersökningen har genomförts. På så sätt kan en för hög stråldos undvikas.

En röntgenundersökning består i det enklaste fallet av två bilder (bitewingbilder) och i det mest omfattande fallet av en så kallad helstatusröntgen med upp till 14 ytterligare röntgenbilder eller en panoramaröntgen (ortopantomogram). Röntgenbilderna som tas måste visa käkbenet som omger tänderna och därmed göra det möjligt att bedöma hur omfattande benförlusten är.

Varje röntgenbild från tandläkarmottagningen måste granskas med avseende på både karies och periodontit.

År 1999 hölls den första internationella workshopen för klassificering av parodontala sjukdomar i USA. Den viktigaste nyheten jämfört med den europeiska klassificeringen från 1993 var att sjukdomsformerna generellt inte längre i första hand definierades utifrån patientens ålder vid den första diagnosen (t.ex. juvenil periodontit och vuxenperiodontit). Nya former som kronisk och aggressiv periodontit infördes, liksom till exempel periodontit som kan förknippas med systemiska sjukdomar.

I den nya klassificeringen sedan 2018 skiljer man dock inte längre mellan kronisk och aggressiv periodontit. Periodontit beskrivs nu – i likhet med klassificeringen av diabetes – med hjälp av så kallade stadier (staging) och grader (grading).